Kvällens Operaföreställning Flickan från Västern börjar rakt genom en svartvit cowboyfilm och det är bara John Wayne som saknas, men så kommer hon där Flickan från Västern-den okyssta Minnie som driver Polkabaren där endast whiskey straight serveras. Jag som aldrig tidigare hört talas om denna opera funderar under Akt 1 om inte Bröderna Cartwright eller Macahaen snart ska göra entre men dessa framtidsfigurer uteblir och istället blir det lite vilda Western i pausen då några verkliga gäster tydligen inte betalt för sig i den lilla baren som säljer vin och champagne. Tumult uppstår för en stund men jag vimlar vidare och hittar idel sk kändisar i toalettkön. Dessutom så ser jag både en vänsterpartist och två moderater, men det är när Akt 2 ska börja som jag ser dem där uppe på balkongen.
Hovdamerna från Svenska Kungahuset. Antingen har de fått ledig kväll allihop eller så är de på firmafest för jag känner helt plötsligt igen fler än tre Hovdamer tack vare Svensk Damtidning och deras besök vid Kungaluncherna i Gyllene Salen. Jag hinner som den Rojalist jag är tänka en hel del kring deras arbetsuppgifter innan orkesterdiket inleder och Akt 2 tar vid och det är då som den stora kyssen och debuten sker.
Puccinis män försöker minsann att ta för sig men revolvrar och snaror och En flicka fylld av längtan försvårar.
Är det något man lär sig i Akt 2 så är det att Puccini nog vill varna Quinnor från att ta med sig okända Män med sig hem-för det kan ju bara gå på ett sätt eller?
För en sekund drömmer jag mig bort och blundar och får för mig att jag lyssnar till höga toner av Madame Butterfly eller La Boheme men när snöyran tar fart och kärleksruset tilltar så inser jag att Nina Stemme är en fantastisk operasångerska, att Sheriffen är ett äckel och att det är spännande med förbjuden frukt.
Akt 3 omsluter både Hovdamer och övrig publik som är rätt åldrad denna kväll och som emellanåt stör pga problem med sina tandproteser som glappar eller biljud från sina hörapparater men förutom det tidvis störande momentet så inser jag att Flickan från Västern är något som jag missat och när den stora finalen med sin sorgsenhet avslutas så har jag glömt bort den svartvita cowboysfilmen och annat biljud och lyssnar uppfylld till röster som får min hud att knottra sig.
Efter flertalet inropningar och stående ovationer går jag hem i den kyliga januarikvällen och är glad över att inte vara okysst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar